På min 7:e födelsedag fick jag min första dagbok.

Jag fortsatte dagboksskrivandet, liksom så många andra, fram till mitten av tonåren. Några av dem har jag kvar. Där kan man både läsa på och mellan raderna. Minnen dyker upp.

1990 började jag skriva om de böcker jag läste. Man kan väl likna dem vid små recensioner. "Stjärneklok" av Ann-Charlotte Alverfors var den första boken. Om en liten rädd man som lever mellan dröm och verklighet. Drömmen tar mer och mer överhand allt eftersom handlingen fortskrider. Som ett stort hot över hans liv står modern och trycker ner honom. Underfundig men lite svår.

Sedan dess har jag fylllt många skrivböcker med liknande texter. Ett bra sätt att förklara boken för sig själv. Man får en och annan aha-upplevelse.

Jag är alltid på jakt efter fina skrivböcker. Serien med porträtt av kända författare gillar jag. Den gula med Oscar Wildes bild är inköpt i Dublin.

Senast lästa bok är "Beckoberga - ode till min familj" av Sara Stridsberg. En poetisk, sorglig men vacker bok. Ett språk som är både enkelt och dess motsats. Jackies pappa Jim blir intagen på Beckomberga. Jackie tillbringar mer och mer tid på sjukhuset. Det är en värld som står still, i något slags vänteläge. Här finns människor som fallit igenom och gett upp, som är glömda av de där utanför. Människornas svar på frågor är ofta - jag vet inte. I vissa stycken möter vi Jackie som vuxen, ensamstående med sonen Marion, något hon valt själv. Jim lever fortfarande trots att han genom hela hennes liv sagt att snart ska han inte leva längre. Ensamhet är ett stort tema. Det finns ändå hopp, Jackie och Marion kommer att klara sig. Det säger också Jim till Jackie vid deras sista telefonsamtal.