Anne B Ragdes nya bok (ni vet, författaren som skrev Berlinerpopplarna m fl) utspelar sig i ett nybyggt höghus i Trondheim. Det är 60-tal och hemmafruarna finns där i sina likadana (eller möjligen spegelvända) lägenheter och tristessen och frustrationen frodas. Och det städas och städas. Är detta kvinnornas nya identitet. Fru Åsen gläds åt regnet. Då drar hyresgästerna in lera och grus och hon får anledning att skura hela trappuppgången. Hon har ju så bra vatten. Och herr Åsen tar slangen och rengör trottoaren. Städar gör de istället för barn, det blir inga barn.

Bondgården med djur, omoderna hus krävde en hemarbetande (läs kvinna) men nu med alla moderniteter finns tid för annat. Kvinnorna i höghuset är kluvna, å ena sidan njuter de av sin frihet, å andra sidan brottas de med att hitta ett mening i livet. 8 familjer får vi följa genom vardagens glädjeämnen, tristess, frustration och längtan efter att vara lyckliga. De har det ju så fint nu.

Kanske skulle några personer fått framträda tydligare och få ta rollen som huvudpersoner. Låta tidsandan och händelsrna i huset speglas genom dera ögon.