Ormabrn är sommarläsning i min bokcirkel. Jag läser den sista delen under en av sommarens varmaste dagar. Platsen är en klippstrand i Bohuslän, vattnet är ljummet, kaffet starkt och gott, kaka till. Bättre kan man inte ha det.Därför skaver det när jag läser Sakinas självbiografiska berättelse.

 När Sakinas föräldrar skiljer sig kan ingen av dem ta hand om Sakina. Hon får flytta till sin mormor, som lever mycket fattigt och har svårt att få ihop pengar till mat. Mormors sagor lever dock kvar hos Sakina genom livet och ger henne tröst. Efter att hon flytt från sin fars hus, dit hon flyttat efter att mormor inte klarar att föda dem båda, blir hon ett villebråd för männen. Hon är bara 12 år men får slita hårt. Männen behandlar henne som en sak, våldför sig på henne och köpslår om henne. Hon är vacker, lång för sin ålder och ser äldre ut än sina 12 år. Flera av männen vill gifta sig med henne, ta henne som sin 3:e eller 4:e hustru. Barnet hon föder när hon är 15 år, dör. Hon blir senare gravid igen men när mannen får veta att Sakina är från Burundi kallar han barnet för ormbarn och vill varken veta av henne eller barnet.

Sakina bor i Kongo, Burundi och Rwanda under den tid då fruktansvärda inbördeskrig utspelas med masslakt av befolkningen. Sakina står ändå stark och kommer så småningom till Sverige tillsammans med sin son.

Ja, det är sannerligen en vidrig historia och händelser som inte  något barn i hela världen borde får vara med om. Ändå sker det om och om igen. Flickor utan föräldrar är helt utlämnade. Ändå är det något här i berättelsen som gör att det inte når ända fram, jag blir inte riktigt så berörd som jag borde bli. Kanske beror det på att verkligheten inte alltid kan berättas fullt ut. Att man måste välja ut de viktigaste delarna och borra lite djupare just där.

Det är dock ändå en viktig bok värd av läsas och ytterligare 2 delar är planerade.