I Karlstad en fredagskväll händer det ovanliga - ett strömavbrott i mer än 1,5 timme. Inte så farligt, hann ju se På spåret och det går ju att läsa invid adventsljusstaken. Åtminstone en stund. Och här går det ju också att skriva en stund så länge batteriet håller.

Ändå blir jag lite handlingsförlamad och tittar avundsjukt ut genom fönstret. På andra sidan gatan lyser det, så surt att gränsen går just vid vårt staket. Men åt andra hållet är det värre, mörker så långt ögat ser. 

Man kan ju förstås gå och lägga sig och sova för en gångs skull i någorlunda tid. Och just när jag tänker det kommer ljuset tillbaka och jag blir glad men ändå betänksam. Vår tid är sårbar, så beroende vi gjort oss av all teknik och apparatur som kräver el.