Jag bänkade mig framför TV:n för att se Guldbaggegalan. Filmen Turist fick fler baggar än väntat medan Gentlemen och En duva satt på en gren och funderade fick färre än väntat. Alltså precis som vanligt. Fest, glittriga klänningar, skratt och tacktal. Allt vad man kan behöva en dag och kväll med hällregn och mörkgrå himmel.

Sedan fortsatte TV-kvällen med den brittiska dokumentären - Night will fall. En film om en film som arbetats fram direkt efter Tysklands kapitulation 1945. Aldrig har något så närgånget visats från koncentrationslägren. Närbilder på grinande ansikten på lik i högar, avhumaniserade och utlämnade, människor som du och jag.  Respektlöst men nödvändigt. Stundtals måste jag titta bort. Hela projektet gick ut på att dokumentera allt för att ingen i framtiden ska kunna säga att det inte har hänt. Här får man se hur lägerpersonal själva får dra och bära de döda till massgravarna som de också fått gräva. Människorna som bodde i byarna runt Auschwitz och levt ett vanligt vardagsliv, dock med doften från gaskamrarnas skorstenar vilande över tryggheten, tågar genom lägret med människolik i högar och överlevande utmärglade människor. Vad tänkte dessa människor, hur mycket visste dom.

Filmen tystades ner och lades i malpåse. Man var bl a rädd för reaktioner från omvärlden som skulle trycka på att de överlevande från koncentrationslägren skulle få komma till valfritt land. Det är svårt att fatta att man inte skulle kunna tänka sig att ta emot de människor som fått utstå en så omänsklig behandling som är omöjlig att fatta.

Repris i morgon. Aldrig får vi glömma.